The Bernadottes and Fencing
By Henning Österberg
Coming from a family of petty bourgeoisie, Jean-Baptiste Bernadotte was one of the many who, during the French revolution and the following Napoleonic empire, rose to highest power. He was born in the little town Pau in southern France in 1763. With an evident lust for adventures he enlisted for the regiment Royal-la-Marine at the age of seventeen. Nine years of garrison service on Corsica gave Bernadotte ample time to get a proper fencing education.
Fencing Instructor
Bernadottes reputation as a fencer grew when he duelled with an officer by the name of Castaing in his native town. A quarrel, supposedly over a woman, resulted in an épée-duel somewhere in the woods west of Pau. Bernadotte won the duel and Castaing was seriously injured.
After that many more, albeit less fatal, duels were to follow. Bernadotte was appointed fencing instructor of his regiment, a position that also included the task of defending the honour of his regiment against the fencing champions of other regiments.
Marshal of France and King of Sweden
The French revolution made his career accelerate. At the outbreak of the revolution Bernadotte was still a subaltern but in 1792 he was appointed lieutenant and in 1794 general. In 1804, at Napoleon's crowning, he received the baton as marshal of France. Despite this remarkable promotion, Bernadotte and Napoleon were not really close. They had been fierce competitors when they were both generals and did never fully trust each other. But since Napoleon was a family man and, since his older brother was married to Bernadotte's sister-in-law, he accepted much coming from Bernadotte which he would never have tolerated from others.
When the question was unofficially put forward to him whether he would consider becoming king of Sweden, Bernadotte accepted. During the parliament in Örebro in 1810, he was elected crown prince of Sweden, which is one of the historical proofs of the ability of real life to surpass fiction.
Having settled as crown prince, Bernadotte turned against Napoleon, contrary to the intentions and expectations of his new countrymen. This turned out a wise decision. When Bernadotte in 1818 was crowned in Stockholm, Napoleon had already been sent off to S:t Helen and would never again play a part in the politics af Europe. Bernadotte was the architect of the union between Sweden and Norway and is seen as the founder of the traditional Swedish policy of neutrality. When he died in 1844 he was, if not exactly loved, at least well-respected by his subjects.
The grandson of Jean-Baptiste, king Karl XV, was a keen collector of all kinds of swords among other things, in accordance with the romantic ideals of his era. His collection of swords can be seen att the Royal Armoury at the Royal Castle in Stockholm. Despite his interest he was never a fencer himself.
HRH Prince Gustav Adolf
We have to go all the way to the first Bernadotte's grand grand grandson, HRH Prince Gustav Adolf (the father of the present king of Sweden), in order to find the next succesful fencer in the family. Three times Swedish Champion in sabre fencing, he could have had international success had he had time for sufficient training, according to contemporary experts. As a fencer the prince was active and fast, relying on his good physics.
Gustav Adolf's daughter, the princess Birgitta, also had success on the pistes and was in the winning team of her club FFF at the Swedish national championships in 1960.
Modern Pentathlon and Fencing
The founder of the competition Challenge Bernadotte, Oscar Bernadotte, second cousin to HRH Prince Gustaf Adolf, had his career as an athlete in modern pentathlon. However, after the days as a practising athlete, he has been devoted solely to the development of fencing, taking on important positions both on the national level and in his club Djurgårdens IF. Oscar has among other things been chairman of the competition committee of the Swedish Fencing Federation and is still president of the fencing club Djurgårdens IF. He is also vice president of the alliance of clubs in Djurgårdens IF, which organises a total of twenty different sports and is one of the largest sporting associations in Sweden with approximately 9 000 members.
Quick Footwork
The latest Bernadotte in fencing has been Oscar's son Carl, who fenced for the legendary Béla Rerrich in the seventies. Calle took part in the World Championships in 1978, reached the last eight in WC competitions internationally and was also a member of the team that became Swedish Champions in 1978.
Calle is a left-hander and had a quick foot-work. His fencing strategy was aimed at counter-attacks. His fencing career coincided with the great generation in Swedish fencing, otherwise Calle might have set even deeper tracks in the result sheets. Nowadays Carl is also a member in the board of Djurgårdens IF Fencing Club.
The benevolence showed by members of the Bernadotte family towards our sport is very much appreciated. This support will continue to be an important factor in the development of Swedish fencing.
Världscuptävlingen Challenge Bernadotte har fått sitt namn efter Djurgården IF Fäktförenings ordförande, Oscar Bernadotte. Oskis, som han är känd som bland djurgårdsfäktarna, har varit föreningens ordförande i över tjugo år vid det här laget.
Men för familjen Bernadotte går fäktartraditionen längre tillbaka än så. Redan med dynastins grundare, soldaten Jean-Baptiste Bernadotte, som blev kung Karl XIV Johan av Sverige, fanns fäktning med i bilden.
av Henning Österberg
Jean-Baptiste Bernadotte var en av de många som under den franska revolutionen och det efterföljande kejsardömet steg från enkla förhållanden till maktens högsta tinnar. Jean-Baptiste föddes 1763 i staden Pau i Gascogne i södra Frankrike, och var son till en lägre juridisk ämbetsman i staden. Hans äldre bror Jean-Evangéliste, följde i faderns fotspår, men Jean-Baptiste hade mer äventyrslusta i ådrorna än så. När han var sjutton år lät han sig värvas till regementet Royal-la-Marine som soldat.
Några större äventyr blev det nu inte för Bernadotte innan den franska revolutionen kom och satte fart på hans karriär. Under de kommande nio åren bestod hans liv mest av garnisonstjänstgöring på Korsika. Under de långa åren i garnisonstjänst fanns gott om tid för Bernadotte att skaffa sig en gedigen fäktutbildning. Under en permssion i hemstaden kom Bernadotte i gräl med en gendarmeriofficer som hette Castaing. Antagligen gällde dispyten en kvinna. Resultatet av grälet blev en värjduell i skogen väster om Pau i vilken Castaing sårades allvarligt och Bernadottes anseende steg. Väl återkommen till sitt regemente blev Bernadotte så småningom dess fäktmästare och instruktör, vilket också innebar att han hade att försvara regementet ära gentemot andra regementens fäktmästare.
När revolutionen kom var Bernadotte fortfarande bara underofficer, 1792 utnämndes han så till löjtnant , 1794 hade han stigit till general och när Napoleon kröntes 1804 fick han motta marskalksstaven som marskalk av Frankrike.
Bernadotte och Napoleon stod dock aldrig varandra särskilt nära. De hade varit alltför arga konkurrenter under sina år som generaler för att någonsin kunna lita på varandra helt och hållet.
Däremot var en bror till Napoleon gift med Bernadottes svägerska, och eftersom Napoleon var en släktkär man hade han överseende med mycket hos Bernadotte som han annars inte hade tolererat. Därför accepterade Bernadotte, efter viss tvekan, när han på inofficiella vägar blev tillfrågad om han kunde tänka sig att bli kung av Sverige. Under riksdagen i Örebro 1810 valdes han så till kronprins, vilket i sig är ett av de historiska bevisen för verklighetens förmåga att överträffa dikten.
När Bernadotte väl hade installerat sig som kronprins vände han sig, tvärtemot svenskarnas intentioner, mot Napoleon, och när han 1818 kröntes till kung i Stockholm satt Napoleon på S:t Helena och skulle aldrig mer komma att ta aktiv del i Europas politik. Det finns historiker som menar att Bernadottes slutgiltiga mål var Frankrikes kejsartron och att han till och med sedan han blivit kronprins av Sverige agerade i det syftet. Åt Sverige åstadkom Bernadotte unionen med Norge och lade grunden för den svenska neutralitetspolitiken. Han var den enda av Europas nya monarker som efter Napoleonkrigens slut lyckades hålla sig kvar på tronen, och trots att han många gånger hade problem att finna sig i den svenska konstitutionen och med åren blev alltmer misstänksam slutade han sina dagar 1844 som en folkkär och respekterad konung.
Bernadottes sonson Karl XV var i enlighet med tidens romantiska ideal en stor samlare av alla möjliga föremål. Däribland en stor vapensamling, innehållande alla sorters blankvapen, svärd, värjor rapirer, sablar med mera som idag huvudsakligen kan ses på Livrustkammaren i Stockholms slott. Någon fäktare var han dock inte själv.
Man får gå ända till Bernadottes sonsons sonsons son Prins Gustav Adolf (vår nuvarande kungs far) innan man hittar nästa framgångsrika fäktare i familjen. Prinsen var en mycket skicklig fäktare liksom han var en internationellt meriterad ryttare. Som fäktare var prinsen offensiv och snabb i kraft av sin goda fysik. Prinsen blev svensk mästare på sabel vid tre tillfällen, 1936-37 och 1940, och skulle med stor sannolikhet kunna ha blivit ett världsnamn, om inte hans övriga arbetsbörda hade hindrat tillräcklig träning.
Vår nuvarande kungs syster, Prinsessan Birgitta, har också beträtt pisten. Hon fäktade florett på FFF där hon blev svensk mästarinna i lagflorett 1960.
Gustav V's bror prins Oscar var farfar till Challenge Bernadottes instiftare, Oscar Bernadotte, som därmed var syssling till Prins Gustav Adolf. Oskis har en lång och framgångsrik ledargärning, inom såväl svensk fäktning som Djurgårdens Idrottsförening, bakom sig. Oskis har bl a varit ordförande för Svenska Fäktförbundets tävlingsutskott på 70-talet och sitter idag i DIFís alliansstyrelse.
Den senaste Bernadotten på fäktpisten är Oskis son, Carl som fäktade hos Bela Rerrich på 70-talet. Calle deltog i VM på värja 1978 och har meriterat sig genom flera lag-SM-tecken med Djurgården och världscupfinaler internationellt. Calle, som är vänsterhänt, hade ett snabbt fotarbete och satsade mycket på kontringar. Hans fäktkarriär sammanföll med den stora generationens svenska fäktare, annars kanske Calle hade satt djupare spår i resultatlistorna såväl nationellt som internationellt.